Idag är det tre år sedan min vackra, underbara, älskade mamma dog.

När jag var liten var jag rädd för döden. Jag bad jag till Gud varje kväll att du och pappa skulle leva tills jag blev vuxen. Du lämnade mig ganska precis en månad före min 18-årsdag.

Tiden går vansinnigt fort egentligen, jag vet inte om det är bra eller dåligt. Tre år är lång tid. Jag kommer på mig själv att inte tänka på dig lika mycket. Vara mindre ledsen, minnas de bra sakerna. Ibland kan jag dock bryta ihop eftersom jag saknar dig så väldigt mycket.

Jag känner mig självisk när jag är ledsen. Jag har en underbar man som stöttar mig och fångar mig när jag faller, men jag tycker så synd om pappa som måste vara ensam. Vi pratar inte så mycket om det men det måste vara värre för honom än vad det är för mig, oss. Jag älskar pappa och jag hoppas att han känner det.

Det finns så många saker jag skulle vilja att du fick uppleva tillsammans med oss. Kristoffer och jag flyttade ihop för snart nio månader sedan, jag skulle vilja visa dig vår lägenhet. Greger och Malin ska få ditt tredje barnbarn i september, en liten tjej som du aldrig kommer att få lära känna.

Jag utbildar mig till lärare, precis som du var, och har så mycket jag skulle vilja berätta för dig. Framtiden. Vi kanske gifter oss, får barn. Lyckliga dagar som jag aldrig kommer att få dela med dig.

Jag älskar dig så mycket och hatar att du är borta. Jag tror att du på nåt sätt är med mig, och jag hoppas innerligt att vi ses igen någon dag. Jag saknar dig, mamma.