Idag kom pappa med min bil. Den har varit på verkstad och fått avgassystemet utbytt. Pappa hade fixat lite också, snäll som han är. Nu är bilen hel och fin igen.

Han stannade på kaffe, och vi pratade om ditten och datten. Som flera gånger förut frågade han hur jag känner för huset, det vill säga mitt barndomshem.

Jag tycker det är svårt att tycka någonting egentligen. Jag har aldrig varit den blödiga, känslosamma typen som fäster mig vid saker och ting. Det är över tre år sedan jag flyttade hemifrån, mitt rum är numera pappas sovrum och det är sig inte särskilt likt i övrigt heller. På tre år har jag haft två lägenheter som jag kallat mitt hem, och har aldrig "hemlängtan" till Loböle längre som man kanske hade från början man bodde själv.

Sedan min mamma gick bort 2007 så har min pappa bott själv i det där stora huset, som vi en gång i tiden bodde fem personer i. Jag förstår mycket väl om han vill flytta till något mindre, samtidigt förstår jag om det är mycket minnen som han vill hålla fast vid.

Det är jättehärligt att vara i Loböle. Mitt i skogen med gångavstånd till sjön. Fridfullt. Det kanske skulle kännas konstigt om det såldes, om en annan familj flyttade in och ändrade allt som vi byggt upp från grunden. Ännu konstigare skulle det vara om någon av mina syskon skulle vilja ta över huset. Bor det främmande människor där kommer man ju aldrig mer åka dit, flyttar någon av oss in och ändrar om i föräldrahemmet kommer man ständigt bli utsatt för denna förändring och rensning av minnen. Samtidigt kanske det är kul att ha det kvar, på ett eller annat sätt.

Som sagt, jag tycker det är svårt att ha någon vettig åsikt. I nuläget tycker jag att det är upp till pappa att bestämma om han vill flytta eller inte, sälja eller inte. Jag kan även tycka att det skulle vara bättre om han säljer det nu än att vi syskon ska gå igenom processen i framtiden, det är som upplagt för diskussion.

Allt det här har jag ju redan berättat för dig idag, pappa. Men nu kan du läsa det igen. Du får bestämma, jag litar på dig. Men håll inte fast vid någonting för min skull, gör det för din egen i så fall. Mamma finns i våra hjärtan var vi än bor.