Jag vaknade klockan sex imorse, och förstod inte vad det var frågan om. Det kände som någon slagit en stor klubba i huvudet på mig, jag såg ingenting och minsta lilla ljud skrek i mina öron.

Kristoffer skulle till jobbet. Han satt vid skrivbordet, åt flingor till frukost och ströklickade på Facebook.

Knastret från flingorna och klicket från musen var mördande i mitt huvud, jag ville be honom sluta men fick knappt fram något ljud.

Det var jätteljust i rummet, trots att persiennerna var vinklade, gardinerna fördragna och jag hade en halsduk virad runt huvudet och ögonen.

Det kändes som att jag skulle kräkas bara jag rörde mig, förstod fortfarande inte vad som var fel och började gråta vid minsta rörelse.

Kristoffer gav mig värktabletter (både Ipren och Morfin, hjälpte inte det minsta), vatten, en hink att ha bredvid sängen och begav sig till jobbet.

Jag låg stilla i exakt samma position i sex timmar. Lyckades somna emellanåt och drömde mardrömmar om att någon drog ut mina ögon och alla tänder med en stor hovtång.

Vaknade till vid tolv och kände efter. Det kändes ganska bra. Gjorde ett försök att gå på toaletten, men misslyckades. Ställde mig upp försiktigt och innan jag visste ordet av så kom huvudvärken svingande som ett brännbollsträ mot tinningen.

Lade mig igen, och låg stilla i nästan tre timmar till. Då hade äntligen detta vansinne gått över till "vanlig" huvudvärk.

Nu sitter jag med öronproppar och solglasögon inomhus, och borde väl egentligen inte sitta här över huvud taget. En kall vind blåser i mina öron och det känns som ögonen ska ramla ut vilken sekund som helst.

Jag som skulle städa idag, dammsugarens ljud är dock ingenting jag välkomnar just nu.